När ångesten är som en full orkan i bröstet. Samtidigt som jag vill springa i från mig själv vill jag också lägga mig ner i fosterställning och gråta ohämmat.
Vansinnigt rädd för de här känslorna som inte är jag. Inte är mina. Som är främmande. Tårarna bränner. Hjärtat som rusar.
Jag vet att det inte är farligt. Men läskigt. Vänder mig på rygg i sängen. Bestämmer mig för att vänta ut stormen. Den mojnar snart och vattnet blir åter spegelblankt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar